Jag gillar INTE att flyga, tycker det e läskigt men gör det ändå. Tänker ofta skulle d hända nåt så e iallafall alla med. Knäpp tanke säkerligen. Vet ju att det ytterst sällan händer nåt uppe i luften utan dom olyckor som sker är i trafiken nere på marken för det mesta...Men än dock... Hittade denna artikel, lite lugnande... https://kanarieoarna.nu/bota-flygradsla.html Ha det trevligt denna dag....
Det är just det som gör att jag känner rädsla när jag flyger för jag flyger aldrig med alla mina barn, det är alltid någon som är kvar hemma i Sverige. Jag skulle inte vara lika rädd och orolig om jag hade alla barnen och min man med mig. Men det som är lite konstigt är att flygresan hem alltid är lättare!! Annelie
tack coconut det va en bra artikel är själv jätte rädd när jag ska flyga, kan tyckas att det ska bli bättre eftersom vi ofta är iväg men tyvärr så blir det inte det men lite lugnande va det
Jag har flugit som en jojo sedan jag var 17, plötsligt när jag fick mina barn fick jag flygskräck och höjdskräck. Då var jag 38-39, det höll tyvärr i sig i flera år, men puts en dag var de bägge "skräcken" borta. Medan det pågick kunde jag inte sitta i närheten av mina flickor o man på planet. Nu är det helt borta!!! En kompis till mej som jobbat som purser i "hela" sitt liv hade fruktansvärd flygskräck under ett års tid, men slutade inte flyga utan fick hjälp av SAS's psykolog. Det går över!!!! Och berätta det för alla runt omkring, det brukar lätta. By by by Anette
Jag blev erbjuden hjälp av flygbolaget en gång. När vi flög till väst indien (dominikanska replubiken). När vi skulle landa där så gick vi ned med ena vingen i backen och den andra stod rakt upp i luften, påföljden blev att han fick dra rakt upp i luften igen, detta va 1994. Tio år senare händer samma sak igen när vi skulle gå ned för landning på landvetter från en resa vi gjort till rhodos. Jag skrev då till flygbolaget och undrade vad som skett o där va dom jätte vänliga och kollade upp va det va som skett, i alla fall så hade instrumenten i flyget indikerat att det va något på landningsbanan och därför steg han upp igen. I alla fall sa hon jag pratade med att jag kunde få hjälp av en psykolog dom hade, jag talade nämligen om att vi skulle till Kanarieöarna senare på sommaren och även då skulle flyga med dom (British Airways). Tyvärr tog jag inte vara på det tillfället då vilket man känner idag att man kanske skulle gjort...
Jag e rädd och orolig fastän jag har mina barn å min mamma me mig, dom som betyder mest för mig. Men jag e nog lite av en mespropp. Håller nog me om att resan hem känns lite lättare, vet inte varför...[?][?] Hoppas du har det alldeles toppen.... Regniga kramar från gbg...
Så va det för mig me, när jag fick barn , var knappt 23 när jag fick första, då började det här me rädslor. Framförallt höjd å flyg... Konstigt, eller så e det inte så konstigt, nu vet jag ju iallafall åtminstonne en person till som känt likadant Du har rätt, man borde berätta så att man får extra stöd...d ska jag göra när jag reser nästa gång... Anette
Hade det det hänt mig så hade jag smällt av... Bra att möjligheten finns att snacka me nån om man tycker att man behöver det... Jag e precis som du, dålig på att ta tillvara på sånt...Dum man e.... Men ska tänka på att utnyttja möjligheten i framtiden om jag känner att jag behöver...
Marie, var med om en liknande händelse som dig på Dom. rep oxå 1994. Vi hamnade i ett tropiskt oväder och det var mycket obehagligt det som hände och även det som följde därefter. Jag har stor respekt för vädrets makter, allrahelst i tropikerna där häftiga oväder kan uppstå mycket snabbt. Efter den incidenten har jag svårt för långa flygresor men jag flyger ofta då det ska vara den bästa medicinen. Det jag ogillar är turbulens även fast jag vet att det inte är farligt men det finns ingen logik i flygrädslan har jag kommit fram till. Skönt att man inte är ensam om att känna obehag och skönt att höra att det kan gå över....
