Kanarieöarnas historia | Fakta om Kanarieöarna

Redan de gamla gamla grekerna och romarna kände till Kanarieöarna.

Att historiska civilizationer hittade dit över havet är inte förvånande. Faktum är att högsta delen av vulkanen Teide på Teneriffa i bra väder går att se ändå från Afrikas kust.

Men vilka som först bosatte sig på öarna är ännu okänt.

Kanarieöarnas ursprungliga invånare

Spekulationer om öarnas ursprungliga invånare har varit många och ibland väl fantasifulla:

• Vissa moderna författare har skrivit böcker där öarna påstås vara delar av kontinenten Atlantis.
• Historiska texter från romarna beskriver hur en av deras expeditioner (ca 500 före Kristus) hittat ruiner av enorma byggnader på Kanarieöarna. Om det är sant vet moderna arkeologer inte. Inga sådana ruiner har hittats i modern tid.
• I en reseberättelse från 1100-talet beskrivs en by på en av öarna där männen hade långt ljust lockigt hår och kvinnorna var oerhört vackra. Nu idag undrar vi såklart om de kan ha varit skandinavier…

Så vad vet vi? Vi vet att:

1. människor har bott på öarna i över tusen år.
2. de ursprungliga invånarna var garanterat inte spanjorer.

Frågan som forskarna fortfarande diskuterar är var urinvånarena egentligen kom ifrån och när de kom dit.

Med modern teknik har sanningen blivit klarare (och lite mindre fantasiful än att de är Atlantis ättlingar):

Genom att undersöka DNA från de ursprungliga invånarna och jämföra med människor runt om i världen, studera de lokala språken, kulturella traditioner och arkeologiska lämningar vet vi numera att i alla fall en del av den ursprungligen befolkningen härstammade från berberna som bodde området kring vad som idag kallas Marocko, Algeret och Tunisien.

Öarnas urinvånare kallas oftast för Guancher (eller Guanches).

Det är inte helt korrekt att kalla alla öars ursprungsbefolkning för guanches: guancher betyder nämligen "någon från Teneriffa" (guanchinet: guan = person, Chinet = Teneriffa).

Egentligen bestod urinvånarna av flera olika befolkningsgrupper:

• Guancherna på Teneriffa.
• Majos på Fuerteventura och Lanzarote.
• Gomerer på ön La Gomera
• Bimbacher på El Hierro.
• Namnet på urinvånarna på Gran Canaria är okänt.

Kulturerna och människorna skilde sig mycket åt mellan öarna och forskarna spekulerar kring hur de hamnade på Kanarieöarna från början:

"Guancherna" verkar till exempel inte ha haft kunskap om navigation och fartygsbyggande. Fram till den europeiska erövringen av öarna på 1400-talet låg deras kultur och teknologi på vad vi kallar stenåldersnivå.

Så mysteriet som kvarstod var hur de kunnat ta sig dit utan kunskaper inom fartygsbyggande? En forskare på ett universitet på Teneriffa har kommit med en förklaring:

Efter att romarriket erövrat norra afrika skickade romarna delar av den erövrade befolkningen i exil. Och en plats som användes var Kanarieöarna.

Där, strandsatta på paradisöarna, utvecklade de sin egen unika kultur.

Historien om hur Kanarieöarna hamnade på kartan

Första gången Kanarieöarna avbildades på en europeisk karta var år 1339.

Kartan ritades utifrån beskrivningar av kapten Lanzarotto Malocello. Han var en sjöfarare från Genua (Italien) som officiellt "upptäckte" Lanzarote, den ö som kom att uppkallas efter honom.

En ordentlig kartläggning av öarna gjordes år 1341 av en italiensk och portugisisk expedition.

Därefter ordnades allt fler flera expeditioner av alla möjliga orsaker:
Hit reste både missionärer, slavjägare som kidnappade urinvånarna, och mer eller mindre ärliga handelsmän.

Kungen av Kanarieöarna

De moderna Kanarieöarnas historia börjar faktiskt inte med spanjorerna utan med en expedition av en fransman:

Med en samling hårdföra män i skepp som han finansierat själv (med hjälp av lånade pengar) gav sig Jean de Béthencourt iväg mot öarna år 1402

Hans egentliga mål var att expandera sin affärsverksamhet och nå personlig rikedom.

Men han hade också fått indirekt tillåtelse av kung Henry III att erövra öarna.

Och erövra gjorde han. Ön Lanzarote föll först, ursprungsbefolkningen gav förvånansvärt villigt upp inför de bättre utrustade européerna. Men motståndet var hårdare på Fuerteventura och erövrarna tvingades ge upp, men bara tillfälligt.

I brist på proviant och manskap tvingades fransosen Béthencourt återvända till Europa och söka stöd av Spanien.

Han lämnade kvar majoriteten av sina män med både skepp och vapen. Och hans män var inte sena att utnyttja tillfället:

Hela den här perioden i Kanarieöarnas historia är en ända långt beskrivning av elände och käbbel mellan erövrarna:

• Befälhavare avsattes eller blev förrådda av sina egna mannar.
• En grupp gav upp erövrandet och blev slavjägare istället. Det fanns ingen hejd på intrigerna.
• Och ursprungsbefolkningen tillfångatogs som slavar eller dog i konflikter efter att ha rekryterats (ofta med tvång) för att delta i erövringen av de återstående öarna!

När Jean de Béthencourt återvände år 1404 (nu under spansk flagg då han sökt stöd av Spanien) tog han åter kontroll över erövrarna.

År 1405 hade Béthencourt erövrat Lanzarote, Fuerteventura och El Hierro.

Som belöning kröntes han till Kung av Kanarieöarna. Kungen av Kanarieöarna erkände dock trohet och lydnad till den spanska kronan.

Men den spanska och franska adeln och köpmännen såg honom ändå som ägare till öarna.

De kommande åren skulle den här äganderätten till de erövrade öarna säljas eller gå i arv mellan både fransmän och spanjorer. Och även ön La Gomera kom att hamna i erövararnas händer. Bara Gran Canaria, Teneriffa och La Palma var fortfarande i ursprungsbefolkningens styre.

Allt fler européer började emigrera till öarna samtidigt ursprungsbefolkning antingen togs som slavar eller tvingades betala höga skatter.

I Spaniens händer

Under en lång period lämnades de större öarna (Gran Canaria och Teneriffa) relativt ifred trots att européerna visste att de största rikedomarna fanns där.

Enligt dagens historievetare berodde det på att ursprungsbefolkningen där var mer organiserad och befolkningen större, så motståndet mot erövrarna var hårdare.

Mellan 1405 och 1478 hade äganderätten till Kanarieöarna gått i arv eller sålts och slutligen hamnat i spanjorernas händer.

Så år 1478 när de europeiska styrkorna på allvar vände blicken mot Gran Canaria, Teneriffa och La Palma ansåg den europeiska adeln och köpmännen att äganderätten till Kanarieöarna tillhörde Spanien.

5 års krig om Gran Canarias

Efter en fem års lång väpnad kamp (mellan 1478 och 1483) föll Gran Canaria i spaniens händer.

Det skedde dock inte med en stor avgörande offensiv, utan efter att en av öns ursprungliga hövdringar konverterat till katolicismen och blev lojal mot Spanien. Sedan övertygade han sina fränder på ön att lägga ner vapnen och acceptera den spanska överhögheten.

Det var slutet för Gran Canarias historia som oberoende ö.

Föräderiet på La Palma

La Palma erövrades genom ett föräderi:

1491 fick en ny spansk befälhavare i uppdrag att erövra de sista öarna. Alonso Fernández de Lugo nådde La Palma i november samma år.

I maj 1492 var nästan hela ön under spansk kontroll.

Men den sista kungen över Benahoare (som invånarna kallade La Palma på sitt eget språk) hade lyckats bygga ett svårintagligt läger i kratern Caldera de Taburiente på norra delen av ön.

Spanjorerna visste att lägret var närmast ointagligt. Så Alonso Fernández de Lugo lovade att förhandla med kungen.

Men istället för att som utlovat mötas kring ett förhandlingsbord möttes kungen av ett bakhåll där de spanska trupperna tog honom till fånga.

Med kungen i kedjor föll sista motståndet på La Palma.

Historien om hur Teneriffa föll

Nu återstod bara Teneriffa och här var motståndet stort.

År 1494 satte Spanien bokstavligen in det tunga kavaleriet. Över 200 kavalerister och 2000 soldater landsattes på ön under befälhavaren Alonso Fernández de Lugo.

Men ursprungsbefolkningen vägrade ge upp eller förhandla. Istället gick de till attack:

Spanjorerna förlorade nästan 1000 man redan under första slaget, som ägde rum i ravinen Barranco de San Antonio (ca 10km från Puerto de la Cruz).
I den trånga ravinen kunde de lättrörliga spjutbärande (och ofta nakna) urinvånarna lätt urmanövrera de tungt utrustade spanjorerna.

Men i slutet av 1994 drabbade en epidemin Teneriffas befolkning. Effekten på urbefolkningen och deras soldater sägs ha varit enorm. Historiker har senare kommit fram till att det var en allvarlig form av influensa. Epidemin är känd som gran modorra, den enorma tröttheten.

De spanska erövarna verkade vara mer eller mindre immuna och drabbades inte alls lika hårt. De var fortfarande redo att slåss medan innvånarna Guancherna (enligt vissa historieskrivare) förlorade stora delar av sin kampvilja.

Därefter tog det spanjorerna bara ett år att erövra hela den stora ön. År 1495 börjar Teneriffas historia som en del av det vi idag kallar de spanska Kanarieöarna.

Koloniseringen av Kanarieöarna

Med alla Kanarieöarna under Spaniens kontroll började allt fler européer flytta till öarna.

Städer byggdes upp och sockerrör och vin exporterades i mängder. Gran Canaria och Teneriffa moderniserades medan Fuerteventura och Lanzarote hamnade i skymundan.

De olika öarna tävlade under lång tid om på vilken ö en eventuell huvudstad skulle ligga.

När Kanarieöarna blev en provins i Spanien 1821 var det Teneriffa som stod som vinnare och huvudstaden över de sju öarna hamnade i Santa Cruz de Tenerife.

Men de interna politiska konflikterna mellarna öarna vägrade sluta. Lösningen var att regionen delades upp i två provinser: Gran Canaria fick huvudstaden för de östra öarna Fuerteventura och Lanzarote medan Teneriffa styrde över El Hierro, La Palma och La Gomera.

Kanarieöarna gjordes senare till en självstyrande region med ett unikt politisk styre som vi skrivit en egen artikel om.

Kanarieöarnas ekonomiska historia

Efter Spaniens kolonisering av Kanarieöarna levde öborna mest på att exportera socker och tillverka vin.

Men det var inte en enkel väg till rikedom och alla försök av Kanarieöarna att bli rika har kantats av problem. I alla fall fram till de istället för att exportera varor började importera turister:

Export av socker

Först gjordes försök att odla sockerbetor på Kanarieöarna. Det såg ut som en stor framgång men visade sig vara ett rejält ekonomiskt bakslag:

Sockerexporten blev utkonkurrerad under 1600-talet av producenter i Karibien och Brasilien som exporterade sockret till ett mycket längre pris. Bönderna förlorade stora delar av sina inkomster och var tvungna kämpa för att hitta nya marknader för sina produkter.

Vinproduktionens historia

Under 1400-talet och 1500-talet blev vin från Kanarieöarna en exportvara. Här verkade öarna ha hittat den produkt som kunde hjälpa både fattiga och rika att tjäna sitt uppehölle i handeln med Europa.

Men under 1700-talet drabbades vinproduktionen av en katastrof. Gräshoppor invaderade vingårdarna och vinrankorna drabbades av mögel.

Som tur är lyckades vinodlarna med mycket möda vända katastrofen.

Numera är lokalproducerat vin mycket uppskattat och du kan dricka det på många restauranger. Att dricka öarnas viner på en lokal restaurang är ett bra sätt att stödja lokala företag på Kanarieöarna.

Miljontals löss

När meningen "miljontals löss" används i en artikel om vårt favoritresmål drar säkert många öronen åt sig.

Tidigare så användes faktiskt koschenillsköldlöss för att tillverka en viss röd färg som bara kunde fås genom ämnet karmin, som alltså kunde utvinnas ur de små varelserna.

Den fattiga befolkningen på Kanarieöarna tjänade stora delar av sina inkomster genom sina lusfarmar.

Men det är historia nu: som tur är så har forskare nu för tiden lyckats tillverka karmin i laboratorier. Så till glädje för oss resenärer är Kanarieöarna fritt från koschenillsköldlöss.

Jordbruk och bananer

Bananer var en stor exportvara för bönderna på öarna under 1800-talet. Närheten till Europa gjorde att frukterna gick att exportera trots långsamma fartyg.

Men när fartygstransporter och kylanläggningarna blev bättre under 1900-talet kunde även avlägsna länder i syd- och latinamerika exportera frukter, och konkurrensen om konsumenterna blev större.

De kanariska bönderna var tvungna att bredda sig och odla fler grönsaker och frukter.

Numera är det fortfarande populärt att odla bananer, men också potatis, tomater, mandlar och andra frukter och grönsaker. Tobak odlas också för export.

Första Svenska charterresan

Under 1900-talet blev Kanarieöarna snabbt ett populärt resmål.

Redan julen 1957 landade det första charterplanet på Gran Canaria. Alla 54 platser i planet var bokade.

Och tro det eller ej men den första charterresan var faktiskt från Sverige. Det var svenska turister som kom för att fira jul på öarna.

Och så börjar vår egen historia med resor till de underbara öarna som numera är älskade av soldyrkare från hela Europa.